Denna månad presenterar vi en debatt om de 24-timmarsskift som tills nyligen infördes för AT-läkare under utbildning vid medicinska institutioner i Quebec. Dr Jonathan Cools-Lartigue, som är kirurgisk AT-läkare, argumenterar för dem (sidan 133),1 medan dr Marie-Renée B-Lajoie, som är praktiserande familjeläkare, argumenterar emot dem (sidan 132).2

I debatten nämner dr B-Lajoie följande oroväckande fakta: ”De gör 36 procent fler allvarliga medicinska misstag … de är nästan sex gånger mer benägna att göra allvarliga diagnostiska fel … och de är 2,3 gånger mer benägna att vara inblandade i en bilolycka efter en 24-timmars institutionell jour. ”2 Och som om det inte vore nog, lägger hon till följande kraftfulla argument: ”Den 7 juni 2011 beslutade en skiljedomare i Quebec att 24-timmarssamtal på sjukhus strider mot både den kanadensiska stadgan om rättigheter och friheter (artikel 7) och stadgan om mänskliga rättigheter och friheter i Quebec (artikel 1).” Hur kan man argumentera mot en sådan ståndpunkt?

Dr Cools-Lartigue håller dock fast vid sin ståndpunkt. Genom att hänvisa till rekommendationerna från 2003 från Accreditation Council for Graduate Medical Education (ACGME), som angav att det var förbjudet för AT-läkare att arbeta mer än 16 timmar i följd på ett sjukhus, påpekar han att ”ACGME:s riktlinjer har funnits i nästan ett decennium, och en mängd bevis från USA har inte kunnat påvisa någon förbättring av patientsäkerheten sedan de infördes”. 1 Sedan hänvisar han till en artikel som publicerades i JAMA 20093 och tillägger: ”uration of the time on duty … did not correlate with the degree of complications. ”1 Han hänvisar också till en metaanalys som stöder hans ståndpunkt4:

granskade 20 högkvalitativa studier som undersökte effekterna av ACGME:s arbetstidsbegränsningar före och efter deras införande mellan 2000 och 2009. Författarna identifierade återigen ingen förbättring av patientresultaten hos långt över 700 000 patienter.1

Så är antagandena om att 24-timmarsskift kommer att ha skadliga effekter felaktiga? Vem har rätt och vem har fel? Den som kan räkna ut det är ganska smart! Vi tycks stå inför en debatt där uppgifterna och de rättsliga och konstitutionella reglerna är förvirrande och motsägelsefulla.

Ett intressant sätt att se bortom debatten presenteras i Woollards kommentar (sidan 125).5 Enligt honom är den verkliga frågan inte antalet timmar i skift utan något helt annat: ”Dessa två frågor är utspädningen av relationerna som grund för omsorg och ”managementvetenskapens” uppstigande som det överväldigande inflytandet på utformningen och funktionen av omsorgsinstitutioner, t.ex. sjukhus. ”5

Antalet timmar i ett skift är utan tvekan en sidofråga. Faktum är att vem som helst har rätt att ifrågasätta de bevis som motiverar detta antal: varför 16 timmar i stället för 24? På vilken grund har någon sagt att detta är den optimala längden på ett skift? En person kan bli farlig eller dysfunktionell efter 16 timmar, men inte tidigare? Det är nonsens! Och varför inte 8 timmar? Jag känner många människor som är utmattade efter åtta långa timmars arbete, där de träffar ett oräkneligt antal patienter, löser komplicerade fall och gör allt detta i en rasande takt. Om antalet timmar är viktigt, varför ber vi då fortfarande om (och ibland kräver) att andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården som arbetar på samma institutioner skall arbeta övertid under förevändning att det råder personalbrist? Att begränsa antalet arbetstimmar för patienternas välbefinnande kan knappast rättfärdigas för läkare men inte för andra. Det är bisarrt.

Vi skulle också kunna ifrågasätta relevansen av att införa 24-timmarsskift för AT-läkare men inte för deras handledare, som är ytterst ansvariga. Varför har vi ett system där AT-läkare genomgår rotationer och konfronteras med potentiellt allvarliga situationer, medan deras handledare stannar hemma och deltar endast när de blir uppringda? Tänk bara på att skicka upp en pilotlärling i en Airbus A380 medan piloten själv stannar i kontrolltornet eller hemma!

Man kan naturligtvis säga att vi alla har gått igenom detta, att det var en del av vår utbildning och att det aldrig har dödat någon av oss. Med detta sagt finns det andra som hävdar att systemet helt enkelt inte verkar rätt och att vi skulle kunna prata i all evighet om det förmodade pedagogiska värdet, för att inte tala om billig arbetskraft.

För att inte tala om billig arbetskraft så väcker den här debatten om invånarnas skift många andra frågor än de som rör varaktighet. Framför allt väcker den frågor om det pedagogiska värdet av skift, om utvecklingen av ledarskap och autonomi och om att förena vårt professionella ansvar med strävan efter bättre livskvalitet. Innan vi antar Quebecs ståndpunkt i hela Kanada eller importerar de amerikanska rekommendationerna bör vi säkert diskutera hela situationen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.